Värdighetens pris - En artikelserie om människovärdet i en tid där svaghet blivit misstänkliggjord
Vi lever i ett samhälle som aldrig har varit rikare, snabbare eller mer tekniskt avancerat. Ändå växer en känsla av otrygghet hos många människor. Inte bara en ekonomisk otrygghet, utan en djupare existentiell oro:
Är jag fortfarande värdefull den dag jag inte längre kan prestera?
Den frågan borde angå oss alla.
För ingen människa är stark hela livet. Förr eller senare drabbas vi av sjukdom, arbetslöshet, åldrande, sorg eller funktionsnedsättning. Ingen av oss står utanför livets sårbarhet. Ändå formas vårt samhälle allt oftare av ideal där människans värde mäts i effektivitet, produktivitet och självständighet.
När prestation blir måttstocken riskerar värdigheten att bli villkorad.
Den som inte längre kan arbeta förväntas förklara sig. Den som behöver stöd möts alltför ofta av misstänksamhet. Den som lever i ekonomisk utsatthet får höra att den borde anstränga sig mer. Samtidigt talar vi allt oftare om människor som kostnader, belastningar eller statistik, snarare än som individer med ett okränkbart människovärde.
Det är en utveckling som borde oroa oss, oavsett politisk övertygelse.
Historien lär oss att ett samhälles verkliga styrka aldrig avgörs av hur det behandlar de starkaste. Den avgörs av hur det behandlar dem som är beroende av andras omsorg och solidaritet. Ett samhälle som förlorar respekten för sina mest utsatta riskerar till slut att förlora respekten för människan själv.
Den här artikelserien vill därför ställa några av vår tids mest grundläggande frågor.
Vad innebär människovärde i praktiken?
När började vi acceptera att svaghet betraktas som ett problem snarare än som en del av det mänskliga livet?
Vad händer med demokratin när solidaritet ersätts av misstänksamhet och medmänsklighet av ekonomiska kalkyler?
Och framför allt:
Vilket samhälle vill vi lämna över till nästa generation?
Inför ett val talar vi ofta om skatter, brottslighet, tillväxt och arbetsmarknad. Det är viktiga frågor. Men under dem alla finns en större fråga som sällan får den uppmärksamhet den förtjänar.
Vilken människosyn ska bära vårt samhälle?
Den här serien är ett försök att återerövra samtalet om värdighet. Inte som en sentimental idé, utan som en demokratisk nödvändighet. För när människovärdet blir beroende av människans nytta, då har vi redan tagit de första stegen mot ett kallare samhälle.
Jag hoppas att dessa artiklar inte bara ska väcka debatt. Jag hoppas att de ska väcka eftertanke.
För ytterst handlar detta inte om de svaga.
Det handlar om vilket slags människor vi själva vill vara.
Av Tankesmedjan MOI
Fotnot om seriens illustrationer
Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.
Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.
Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.
För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.