Produktivitetens religion

Det finns en ny trosbekännelse i vår tid. Den uttalas sällan högt, men den finns överallt. Den säger att människans värde kan mätas i hennes prestation. Den som arbetar hårt är en förebild. Den som tjänar mycket är framgångsrik. Den som producerar mest anses bidra mest. Och den som inte orkar, inte kan eller inte längre passar in i produktionsapparaten riskerar att betraktas som en belastning. Produktivitet har blivit vår tids högsta dygd.

Det är inget fel i att arbeta. Tvärtom. Arbete ger mening, gemenskap och möjligheten att försörja sig. De flesta människor vill bidra. De flesta känner stolthet över att kunna göra nytta. Problemet uppstår när arbetet inte längre är något vi gör, utan något vi är. När människovärdet börjar vägas på samma våg som ekonomisk avkastning. Då förändras samhället i grunden. Då blir den sjukskrivne ett problem. Den arbetslöse en kostnad. Den äldre en börda. Den funktionsnedsatte ett undantag. Den psykiskt sjuke en belastning. Inte därför att någon säger det rakt ut, utan därför att språket långsamt förändras.

Vi talar om människor som om de vore investeringar. Vi diskuterar dem i termer av lönsamhet. Vi räknar deras kostnader, men glömmer deras liv. Det är en farlig utveckling. För ingen människa lever hela sitt liv på toppen av sin förmåga. Alla blir äldre. Många blir sjuka. De flesta kommer någon gång att behöva hjälp.

Livet är inte en rak väg från prestation till prestation. Det är fyllt av motgångar, förluster, sjukdom, sorg och perioder då vi är beroende av andra. Det är inte ett misslyckande. Det är att vara människa. Ändå lever många med en gnagande känsla av att aldrig räcka till. De arbetar längre. Svarar på mejl sent på kvällen. Mäter sina steg, sina timmar och sina resultat. Vilar med dåligt samvete. Som om även vilan måste förtjänas.

Vi har byggt ett samhälle där effektiviteten ibland blivit viktigare än människan. Men ett samhälle är ingen fabrik. En nation är ingen balansräkning. Ett land är en gemenskap mellan människor som lovar varandra något större än ekonomisk tillväxt. Vi lovar att ingen ska lämnas ensam när livet brister. Vi lovar att barn ska få växa upp i trygghet. Vi lovar att den som blir sjuk ska få vård. Vi lovar att den som åldras inte ska förlora sitt värde.

Det löftet är själva grunden för civilisationen. Historien visar att de mest framgångsrika samhällena inte bara byggt rikedom. De har byggt tillit. Och tillit uppstår när människor vet att deras värde inte försvinner den dag de inte längre kan prestera. Inför valet kommer vi att höra många löften om fler jobb, högre tillväxt och starkare ekonomi. Det är viktiga frågor.

Men de får aldrig bli viktigare än frågan om människovärdet. För ekonomin finns till för människan. Inte människan för ekonomin. Kanske är den viktigaste frågan vi kan ställa oss inte hur produktiva vi är. Utan vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre kan vara det.

Den dagen kommer förr eller senare för oss alla. Och just därför är omsorgen om de mest utsatta inte ett uttryck för svaghet. Den är det yttersta beviset på ett starkt samhälle.

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen för Mångfald och Inkludering