När makten blir ett yrke - Del 2

Del 2: När politikern slutar vara medborgare bland medborgare

Det finns en punkt där erfarenhet kan övergå i institutionalisering. Där ett förtroendeuppdrag blir ett yrke, yrket blir en identitet och den politiska världen till slut blir den enda verklighet man riktigt känner. Det är där demokratin borde börja ställa svåra frågor.

Ingen människa går in i politiken som en egen samhällsklass. De flesta börjar förmodligen med någonting betydligt vackrare än så: en övertygelse. Någon ser orättvisor och vill förändra dem. Någon brinner för företagens villkor. En annan för klimatet, sjukvården, skolan, landsbygden, arbetarnas rättigheter, tryggheten eller människorna som samhället lämnat efter sig. Man går med i ett parti, delar ut flygblad, sitter på långa möten, argumenterar, förlorar omröstningar, vinner andra och upptäcker så småningom att politiken faktiskt kan förändra människors liv.

Det finns någonting oerhört vackert i detta. Demokratin behöver människor som engagerar sig. Den behöver idealister, visionärer, pragmatiker och människor som är beredda att lägga en del av sina liv på att försöka förändra samhället. Problemet uppstår först när engagemanget långsamt förändras till en livslång profession. För vad händer med en människa som under tjugo eller trettio år huvudsakligen lever bland andra politiker? Vad händer när arbetsplatsen är riksdagen, kommunhuset eller ett departement, arbetskamraterna är politiker och politiska tjänstemän, telefonen är fylld av journalister, lobbyister och partikamrater och nästan varje professionell relation finns inom eller omkring den politiska världen?

Det är inte i första hand en fråga om moralisk svaghet. Det är en fråga om mänsklig natur. Vi formas av de miljöer vi lever i.

Tänk på två människor. Den ena går upp klockan halv sex på morgonen för att hinna till sitt arbete inom äldreomsorgen. Hon vet hur det känns när två kollegor är sjuka och ingen vikarie kommer. Hon vet hur minuterna räknas. Hon vet vad det innebär när en gammal människa behöver mer tid än schemat tillåter och hon vet hur det känns att stå i mataffären några dagar före lönen och räkna vad pengarna räcker till. Den andra människan arbetar med äldreomsorgspolitik. Han kan budgeten. Han känner till utredningarna. Han kan kommunallagen, statsbidragen, nämndernas ansvar och de senaste reformförslagen. Han kan vara intelligent, engagerad och fullständigt uppriktig i sin vilja att förbättra omsorgen.

Båda besitter kunskap. Men det är inte samma kunskap. Och demokratin behöver båda.

Problemet uppstår när den ena människans kunskap betraktas som professionell och den andras som anekdotisk. Det är då avståndet börjar bli farligt. Den som under många år befinner sig högt upp i politiken kan veta oerhört mycket om hur staten fungerar och samtidigt gradvis veta allt mindre om hur staten känns för den som möter den underifrån.

Det går inte att läsa sig till allting. Man kan läsa en utredning om fattigdom utan att veta hur det känns att inte kunna köpa vinterstövlar till sitt barn. Man kan diskutera sjukförsäkringen utan att själv ha väntat på ett myndighetsbeslut som avgör om hyran kan betalas. Man kan tala om arbetslinjen utan att känna den förnedring en människa kan uppleva efter hundra jobbansökningar och hundra avslag. Man kan besluta om funktionshinderpolitik utan att någonsin ha behövt kämpa för rätten till den hjälp som gör ett självständigt liv möjligt. Statistik kan beskriva verkligheten. Den kan aldrig helt ersätta erfarenheten av den.

Men det finns ytterligare ett problem med den professionella politiken som sällan diskuteras öppet. Ekonomiskt oberoende påverkar politiskt oberoende. En människa som har ett yrke utanför politiken kan förlora sitt politiska uppdrag och återvända till sitt arbete. Men för den som tillbringat femton eller tjugo år i politiken kan situationen vara en annan. Politiken är inte längre bara övertygelsen. Den är också inkomsten, karriären, kontaktnätet, identiteten och framtiden.

Vad händer då när den egna övertygelsen kolliderar med partiledningens vilja? Naturligtvis finns politiker som trotsar sina partier och tar konsekvenserna. Men systemet skapar ändå ett uppenbart beroende. Den som vill bli omnominerad behöver sitt partis förtroende. Den som hoppas på tyngre uppdrag behöver stöd inom organisationen. Den som byggt hela sitt yrkesliv inom politiken har dessutom betydligt mer att förlora på en konflikt än den som vet att ett annat arbetsliv väntar.

Därför borde vi våga ställa en obekväm fråga: Vem representerar en folkvald när väljarnas vilja, den egna övertygelsen och den politiska karriären pekar åt olika håll?

Politikens professionalisering förändrar dessutom vilka egenskaper som belönas. Den människa som överlever länge inom en politisk organisation behöver inte nödvändigtvis vara den klokaste, modigaste eller mest självständiga. Hon måste också kunna navigera organisationen. Förstå hierarkierna. Veta vilka konflikter som är värda att ta och vilka som bör undvikas. Bygga allianser, vårda relationer, acceptera kompromisser och vänta på sin tur.

Detta är till viss del nödvändiga egenskaper i all kollektiv verksamhet. Politik utan kompromisser fungerar inte. Men efter årtionden kan ett märkligt urval uppstå. Den envisa människan som alltid säger exakt vad hon tycker kanske försvinner. Den besvärliga fritänkaren kanske aldrig kommer högre. Den som ifrågasätter den egna partiledningen vid fel tillfälle kanske upptäcker att nästa valbara plats hamnar längre bort. Kvar blir lätt människor som blivit mycket skickliga på själva politiken som system. Och det är inte nödvändigtvis samma sak som att vara skicklig på att representera människorna.

Också språket kan avslöja avståndet. Människor blir "målgrupper". Fattigdom blir "ekonomisk utsatthet". Nedskärningar kan beskrivas som "effektiviseringar". Människor som inte klarar arbetsmarknadens krav blir en fråga om "incitamentsstrukturer". Vård kan bli "produktion" och gamla människor "brukare". Bakom sådana ord finns ofta rationella administrativa skäl. Ett samhälle behöver begrepp för att kunna styras. Men språket kan också skapa distans.

Den som säger "volymer" behöver inte se ansikten. Den som säger "kostnadspost" behöver inte höra människans berättelse. Och den som tillräckligt länge betraktar samhället genom tabeller, budgetposter och politiska strategier riskerar till slut att glömma att varje siffra representerar ett människoliv.

Politik måste naturligtvis handla om ekonomi. Resurser är begränsade. Prioriteringar måste göras. Budgetar måste balanseras. Men den dag människan reduceras till en variabel i kalkylen har politiken förlorat någonting större än pengar. Den har förlorat sitt sociala samvete.

Det vore samtidigt alltför enkelt att göra detta till en berättelse om motståndarsidan. Vänstern skulle kunna peka på högerns politiker. Högern skulle kunna peka på vänsterns. Alla skulle hitta exempel som bekräftar den egna världsbilden. Men då skulle vi missa hela poängen. Professionaliserad makt har ingen särskild partifärg. En socialdemokrat kan bli lika institutionaliserad som en moderat. En vänsterpartist kan bli lika beroende av sin organisation som en kristdemokrat. En liberal, miljöpartist, centerpartist eller sverigedemokrat kan efter tillräckligt många år bli lika hemmastadd i den politiska världen.

Det är systemet vi måste våga diskutera. För om vi bara tycker att långvarig makt är problematisk när våra politiska motståndare innehar den, då försvarar vi egentligen inte en demokratisk princip. Då försvarar vi bara vår egen sida.

Kanske borde vi därför återupprätta ett ord som nästan blivit en förolämpning inom politiken: amatören. Inte amatören i betydelsen okunnig eller inkompetent, utan människan som har ett liv och en identitet utanför politiken. Läraren som sitter åtta år i riksdagen och sedan återvänder till skolan. Företagaren som går in i kommunpolitiken och senare återvänder till sitt företag. Undersköterskan som blir regionpolitiker och därefter återvänder till vården. Forskaren, industriarbetaren, konstnären, juristen, lantbrukaren, den arbetslöse och människan med egen erfarenhet av social utsatthet.

Tänk vilken riksdag vi skulle kunna få om politiken inte främst betraktades som slutstationen för en karriär utan som ett tillfälligt samhällsuppdrag. Människor skulle komma in, bära med sig sina erfarenheter, lära sig politiken, fatta beslut och sedan lämna plats åt andra. Erfarenheterna från maktens rum skulle följa med tillbaka ut i samhället samtidigt som nya erfarenheter hela tiden strömmade in.

Det skulle naturligtvis finnas nackdelar. Kunskap skulle gå förlorad. Nya ledamöter skulle behöva tid för att förstå komplexa system. Tjänstemännens relativa makt skulle kunna öka. Lobbyister med decennier av erfarenhet skulle ibland möta politiker som bara haft sina uppdrag några år. Därför räcker det inte med att bara byta människor oftare. En verklig reform skulle också behöva stärka de folkvaldas kunskap, transparensen kring lobbyism och möjligheten till oberoende granskning.

Men vi måste också våga fråga vad alternativet kostar demokratin. Vad händer när samma människor blir kvar? Vad händer när den politiska erfarenheten blir så omfattande att erfarenheten av ett vanligt liv utanför politiken blir alltmer avlägsen? Vad händer när en människa inte längre kan föreställa sig sin framtid utan sitt politiska uppdrag?

Det finns kanske ett enkelt test på vår syn på makt: Kan vi föreställa oss att lämna den?

En demokrati där makthavaren betraktar sin position som tillfällig fungerar annorlunda än en demokrati där politiken blivit ett helt yrkesliv. Den som vet att hon snart återvänder till samma samhälle som alla andra har också ett särskilt förhållande till sina beslut. Den som beslutar om arbetslöshetsförsäkringen kan själv behöva den en dag. Den som beslutar om sjukvården kommer själv att vara patient. Den som beslutar om äldreomsorgen kommer själv att bli gammal.

Det finns något djupt demokratiskt i den insikten.

Vi styr inte över samhället. Vi lever i det.

Politiker är inte en särskild sorts människor. De är medborgare som under en begränsad tid fått andra medborgares förtroende. Och kanske är det just därför politiken aldrig borde få bli ett livstidsyrke. Inte därför att erfarenhet är farlig. Inte därför att politiker är sämre människor än andra. Inte därför att långvarig makt automatiskt innebär korruption. Utan därför att makten behöver möta verkligheten om och om igen.

Den behöver nya människor, nya erfarenheter och nya ögon. Den behöver ibland någon som kommer in i sammanträdesrummet och säger:

"Det där kanske fungerar i era dokument. Men så ser inte livet ut."

Det är inte ett hot mot demokratin. Det är demokratins själva livsluft.

För den dag politiken huvudsakligen befolkas av människor som känner maktens korridorer bättre än samhällets vardag har någonting gått förlorat. Politikern får aldrig upphöra att vara medborgare bland medborgare. Och makten får aldrig bli ett hem som någon börjar tro att hon har rätt att bo kvar i för alltid.

Maktens korridorer behöver dörrar åt båda hållen. Människor måste kunna gå in – men de måste också gå ut.

Analyserat av :

Tankesmedjan MOI

Sveriges Mångfald

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering