Motsättningarnas triangel i svensk politik

Det här är en ovanligt spännande triangel i svensk politik, eftersom relationen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centerpartiet inte går att förstå enbart genom en vänster–höger-skala. Den handlar lika mycket om historia, politisk kultur, ekonomisk ideologi, säkerhetspolitik och synen på själva regeringsmakten.

Och frågan är särskilt aktuell just nu. Efter valet 2026 har motsättningen mellan C och V blivit ett av de centrala problemen i regeringsbildningen: Vänsterpartiet säger att det bara släpper fram en regering där partiet självt ingår, medan Centerpartiet säger att det inte accepterar V i regeringen.

Tre partier med tre helt olika rötter

Det första man behöver förstå är att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet faktiskt kommer ur samma politiska familj.

Socialdemokratin växte fram ur arbetarrörelsen och blev under 1900-talet den dominerande kraften på svensk vänsterkant. Men 1917 splittrades rörelsen. Den revolutionära vänstern bröt sig ur Socialdemokraterna och ur denna gren utvecklades så småningom det parti som blev Sveriges kommunistiska parti, därefter Vänsterpartiet kommunisterna och 1990 Vänsterpartiet.

Det innebär något fundamentalt: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är inte två partier som råkat hamna nära varandra. De är historiskt släkt – men de är också resultatet av en historisk skilsmässa.

Och den skilsmässan handlade om en mycket stor fråga: reform eller revolution.

Socialdemokratins historiska väg blev parlamentarisk demokrati, reformism, facklig organisering och gradvis samhällsomvandling. Vänsterns kommunistiska historia innebar däremot under långa perioder en helt annan relation till den internationella kommunistiska rörelsen.

Det är en viktig förklaring till varför relationen mellan S och V alltid har innehållit både närhet och misstänksamhet.

Socialdemokratins märkliga förhållande till Vänsterpartiet

Under stora delar av efterkrigstiden befann sig Vänsterpartiet i en paradoxal position.

Socialdemokraterna ville inte regera tillsammans med partiet, men kunde samtidigt vara beroende av dess mandat i riksdagen.

Vänsterpartiet accepterade länge denna roll. Partiet kunde påverka politiken, stödja socialdemokratiska regeringar och samtidigt stå utanför regeringen. Sveriges Radio beskriver just detta som en viktig förklaring till att V aldrig tidigare suttit i en svensk regering.

Det skapade en sorts politisk hierarki.

Socialdemokraterna såg sig som det stora regeringsbärande arbetarpartiet. Vänsterpartiet var stödpartiet till vänster.

Det fungerade så länge V accepterade ordningen.

Men dagens Vänsterparti accepterar den inte längre.

Nooshi Dadgostars linje innebär i praktiken ett försök att förändra hela relationen mellan partierna. V:s valplattform 2026 säger uttryckligen att om partiets röster behövs för att bilda regering ska V också ingå i regeringen.

Det är därför dagens konflikt mellan S och V är djupare än en vanlig förhandling om några miljarder i en statsbudget.

V säger i princip till Socialdemokraterna:

Våra väljare ska inte längre leverera statsministrar åt er utan att själva få regeringsmakt.

Socialdemokraterna har samtidigt förändrats

Här blir historien ännu mer intressant.

För samtidigt som Vänsterpartiet försökt närma sig regeringsmakten har Socialdemokraterna på flera områden rört sig mot den politiska mitten.

Det betyder inte att S har upphört att vara socialdemokratiskt. Partiets grundläggande profil kring välfärdsstat, arbetsmarknad, offentlig finansiering och jämlikhet skiljer det fortfarande tydligt från de borgerliga partierna.

Men dagens socialdemokrati är ett mycket bredare parti än den klassiska industriarbetarrörelsen.

Och framför allt har Socialdemokraterna under lång tid utvecklat en politisk kultur där regeringsförmåga och breda överenskommelser värderas mycket högt.

Det syns också 2026. S gick till val med budskapet att söka breda partiöverskridande samarbeten bland annat om energi, infrastruktur, skatter, public service och kriminalitet.

Där finns en viktig skillnad mot V.

Vänsterpartiet tänker mer uttalat i termer av politisk konflikt mellan ekonomiska intressen. Socialdemokratin tänker oftare i termer av att förhandla mellan dessa intressen.

Det är en gammal socialdemokratisk tradition.

Och så kommer Centerpartiet in från ett helt annat håll

Centerpartiet har ingen sådan gemensam historia med arbetarrörelsen.

Partiets ursprung finns i Bondeförbundet och den organiserade bonderörelsen.

Men här kommer en historisk detalj som lätt glöms bort när dagens debatt framställer S och C som främmande för varandra:

Socialdemokraterna och Bondeförbundet har regerat Sverige tillsammans.

Redan 1933 kom den berömda krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet – den så kallade kohandeln. Socialdemokraterna fick stöd för sin ekonomiska krispolitik och Bondeförbundet fick stöd för åtgärder riktade mot jordbruket.

Det fanns en social logik bakom detta.

Socialdemokratin representerade i stor utsträckning arbetarna.

Bondeförbundet representerade bönderna.

Båda representerade grupper som kunde känna sig pressade av industrialiseringens och marknadsekonomins förändringar.

S och Bondeförbundet regerade tillsammans

Ännu tydligare blev relationen 1951.

Tage Erlanders Socialdemokrater och Gunnar Hedlunds Bondeförbund bildade då koalitionsregering.

Den varade till 1957.

Under perioden deltog Bondeförbundet bland annat i uppbyggnaden av centrala delar av välfärdssamhället. Men samarbetet sprack slutligen i pensionsfrågan. Socialdemokraterna ville ha det obligatoriska ATP-systemet medan Bondeförbundet förespråkade en annan, mer frivillig lösning.

Det är nästan en miniatyrbild av hela relationen mellan S och C:

De kan samarbeta mycket långt pragmatiskt – men deras syn på stat, marknad och individ kan plötsligt föra dem långt ifrån varandra.

Centerpartiets stora förvandling

Efter 1950-talet förändrades Centerpartiet.

Bondeförbundet blev Centerpartiet 1957 och började uttryckligen söka en position i det politiska mittfältet.

Under 1960-talet blev partiet samtidigt en tydligare motståndare till Socialdemokraterna. Centern kritiserade bland annat den socialdemokratiska centraliseringen och koncentrationen av ekonomisk verksamhet till större orter.

Sedan kom kärnkraftsfrågan och Thorbjörn Fälldin.

Under 1970-talet blev Centerpartiet ett stort borgerligt parti och en central kraft bakom maktskiftet 1976.

Senare blev C en självklar del av det borgerliga samarbetet och så småningom Alliansen.

Men därefter inträffade ytterligare en ideologisk förändring.

Den moderna Centern utvecklades till ett tydligt socialliberalt och marknadsliberalt parti med stark betoning på företagande, decentralisering, EU, individuell frihet och liberal demokrati.

Och där uppstår den djupa konflikten med Vänsterpartiet.

Varför säger Centerpartiet nej till Vänsterpartiet?

Det finns egentligen flera konflikter samtidigt.

Den första är ekonomisk.

Centerpartiet är marknadsliberalt. Vänsterpartiet är socialistiskt.

C vill generellt stärka företagande, privat ägande och marknadsekonomiska mekanismer.

V vill generellt begränsa marknadens inflytande inom flera samhällsområden, stärka offentligt ägande och omfördela ekonomiska resurser mer långtgående.

Därför kan S hamna mitt emellan dem.

Men konflikten är inte bara ekonomisk.

Den andra handlar om Vänsterpartiets historia. Partiet hette Vänsterpartiet kommunisterna fram till 1990, och den historien spelar fortfarande en roll i hur andra partier betraktar V. Sveriges Radio pekar uttryckligen på den kommunistiska historien som en av orsakerna till motståndet mot V i regering.

Den tredje gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vänsterpartiet motsatte sig Sveriges Natoanslutning. Centerpartiet är starkt förankrat i den västliga säkerhetspolitiska orienteringen. C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist har särskilt pekat på att partiet inte vill ge V makt över utrikes- och säkerhetspolitiken.

Därtill kommer den senaste tidens kontroverser kring enskilda vänsterpartister och antisemitism och extremism. Magdalena Andersson sade före valet att V hade en "lång resa" kvar innan partiet kunde ingå i en regering; Dadgostar avvisade kopplingen mellan den bedömningen och extremismfrågan och hävdade att det egentligen handlade om politiska motsättningar.

Det är viktigt att skilja dessa saker åt. Kritiken mot enskilda företrädare och diskussionen om partiets regeringsduglighet är politiskt omstridda frågor; de är inte samma sak som att hela Vänsterpartiet kan tillskrivas en enskild företrädares uttalanden.

Situationen efter valet 2026 gör allt detta explosivt

Det är här hundra års historia plötsligt landar mitt i dagens regeringsförhandlingar.

V säger:

Vi tänker inte längre vara stödparti.

C säger:

Vi accepterar inte V i regeringen.

Och S behöver försöka skapa en regering som kan tolereras av tillräckligt många ledamöter.

Efter valet har positionerna fortfarande varit låsta. Dadgostar har sagt att V endast kommer rösta för en regering där V ingår. Thand Ringqvist har samtidigt sagt att C inte kan se sig sitta i en regering tillsammans med V.

Före valet gick C till och med så långt som att säga att partiet hellre accepterade extraval än släppte fram en regering med V och presenterade S–C–KD–MP som ett tänkbart mittenalternativ.

Samtidigt har V försökt öppna dörren. V:s vice partiordförande Ida Gabrielsson sade efter valet att partiet är berett att kompromissa med C och vill få partiet till förhandlingsbordet.

Det är en fascinerande asymmetri:

V behöver normalisera relationen till C. C har politiska skäl att markera avstånd till V. Och S behöver på något sätt förhålla sig till båda.

Januariavtalet förändrade dessutom relationerna

2018 inträffade ytterligare något historiskt.

Efter den rekordlånga regeringsbildningen ingick S, MP, C och L Januariavtalet. Därmed kunde Stefan Löfven fortsätta som statsminister samtidigt som flera liberala reformer blev en del av regeringsunderlaget.

Detta skapade en mycket märklig situation för Vänsterpartiet.

V förväntades tolerera en socialdemokratisk statsminister vars politiska överenskommelse med C och L innehöll reformer som V starkt motsatte sig.

Till slut gick gränsen vid frågan om marknadshyror.

2021 meddelade Vänsterpartiet att man saknade förtroende för Löfven, vilket bidrog till den misstroendeprocess som gjorde honom till den första svenska statsminister som fälldes i en misstroendeomröstning. Januariavtalet föll därefter.

Det förändrade maktpsykologin.

V visade att dess mandat inte längre kunde tas för givna.

Det är en viktig bakgrund till Dadgostars nuvarande krav på regeringsmedverkan.

Så vem står Socialdemokraterna egentligen närmast?

Här tycker vi att man behöver undvika ett enda övergripande "närmast", eftersom det skulle dölja mer än det förklarar. I stället framträder tre olika svar beroende på vad man mäter.

Historiskt och i välfärdspolitisk tradition finns en tydligare släktskap mellan S och V. De kommer ur samma arbetarrörelse och delar betydligt mer av den socialistiska och jämlikhetsorienterade idétraditionen.

I ekonomisk politik ligger S ofta mellan V och C. S accepterar marknadsekonomin på ett sätt som skiljer partiet från delar av V:s socialistiska tradition, men försvarar samtidigt skattefinansierad välfärd, kollektivavtal och ekonomisk omfördelning på sätt som ofta skiljer partiet från C:s marknadsliberalism.

När det gäller politisk metod, breda uppgörelser och regeringsstrategi finns däremot betydande beröringspunkter mellan S och C. Det är ingen ny företeelse: 1933 års krisuppgörelse, koalitionen 1951–57 och Januariavtalet efter 2018 visar att de två partierna vid flera historiska tillfällen har kunnat överbrygga stora ideologiska skillnader.

Och dagens Socialdemokrater betonar själva breda samarbeten över blockgränserna.

Den verkligt intressanta slutsatsen

Därför är kanske den viktigaste observationen inte att försöka placera S permanent bredvid antingen C eller V.

Det intressanta är att Socialdemokraterna befinner sig i skärningspunkten mellan två helt olika politiska traditioner.

Från Vänsterpartiet kommer trycket från arbetarrörelsens vänster: större ekonomisk jämlikhet, starkare offentlig sektor och mindre marknadsmakt.

Från Centerpartiet kommer trycket från den socialliberala mitten: företagande, marknadsekonomi, decentralisering och bredare blocköverskridande samarbete.

Socialdemokratins historiska särart har ofta varit förmågan att försöka förena sådant som egentligen står i konflikt: arbete och kapital, stat och marknad, reformism och pragmatism.

Det är också därför regeringsfrågan 2026 blivit så svår.

För första gången på länge räcker det inte självklart att V accepterar en socialdemokratisk regering från utsidan. V kräver regeringsmakt. Samtidigt accepterar C Socialdemokraterna som regeringspartner men drar en uttrycklig gräns vid Vänsterpartiet.

Därmed har Magdalena Andersson fått ett problem som egentligen är större än personerna Andersson, Dadgostar och Thand Ringqvist.

Det är en konflikt mellan tre politiska traditioner som löper genom nästan hela den moderna svenska demokratins historia.

Arbetarrörelsens reformistiska huvudfåra.

Arbetarrörelsens socialistiska vänster.

Och den gamla bonderörelsen som blev ett modernt socialliberalt mittenparti.

Hundra år efter partisplittringar, kohandel, koalitionsregeringar, ATP-strider, borgerliga regeringar, Alliansen och Januariavtalet möts de tre traditionerna återigen kring samma fråga:

Vem ska Socialdemokraterna regera tillsammans med – och hur långt är varje parti berett att förändra sig för att en regering över huvud taget ska bli möjlig?

Det är den frågan som nu ligger på bordet efter valet 2026. Och historien visar varför den är betydligt svårare än den först ser ut.

Av :

Sveriges Mångfald

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering