Magdalena Anderssons svåra väg till Rosenbad

Valet är över och mandatfördelningen är fastställd. På papperet finns ett underlag som kan möjliggöra ett maktskifte. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet har tillsammans 176 mandat mot 173 för Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. Magdalena Andersson har dessutom fått talmannens uppdrag att sondera möjligheterna att bilda regering. Men därmed är långt ifrån regeringsfrågan löst. Tvärtom kan Sverige stå inför en mycket komplicerad regeringsbildning.

Problemet är egentligen ganska enkelt att beskriva, men betydligt svårare att lösa. De fyra partier som tillsammans har 176 mandat utgör ingen sammanhållen politisk koalition. Framför allt finns en djup motsättning mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centerpartiet har accepterat Magdalena Andersson som statsministeralternativ men motsätter sig att Vänsterpartiet får ministerposter. Vänsterpartiet har samtidigt krävt att få ingå i regeringen. Där finns den parlamentariska knut som Magdalena Andersson nu måste försöka lösa.

Det handlar dessutom om betydligt mer än vilka personer som ska sitta runt regeringsbordet. Centerpartiet och Vänsterpartiet står långt ifrån varandra i flera ekonomiska och sociala frågor. Samtidigt behöver Socialdemokraterna förhålla sig till Miljöpartiet, som också kommer att kräva politiskt inflytande. Andersson måste därför försöka skapa ett regeringsunderlag där C, V och MP får tillräckligt mycket för att acceptera helheten, utan att kompromisserna blir så stora att något annat parti lämnar förhandlingsbordet.

En möjlig väg är därför en ren socialdemokratisk minoritetsregering. Det skulle kunna innebära att Centerpartiet slipper acceptera vänsterpartistiska ministrar samtidigt som Vänsterpartiet kan få politiskt inflytande genom förhandlingar och överenskommelser. Men även den lösningen kräver kompromisser. Om V ska acceptera att ännu en gång stå utanför regeringen kommer frågan om vilket konkret politiskt inflytande partiet får sannolikt att bli central. Samtidigt måste en sådan uppgörelse vara möjlig för Centerpartiet att leva med.

Den svenska negativa parlamentarismen ger dock Andersson ett viktigt handlingsutrymme. Hon behöver inte samla 175 ja-röster för att bli statsminister. Det avgörande är att inte 175 eller fler ledamöter röstar nej. Därför kan en regering tillträda även om något av partierna väljer att lägga ned sina röster. Just detta kan bli nyckeln till regeringsbildningen. Alla behöver inte älska konstruktionen. Tillräckligt många måste kunna tolerera den.

Men att bli vald till statsminister är en sak. Att regera är en annan. En regering måste också kunna få igenom sin budget och skapa majoriteter eller tillräcklig tolerans för sin politik i riksdagen. En överenskommelse som enbart löser statsministerfrågan riskerar därför att skjuta problemen framför sig. Sverige behöver inte bara en regering som kan tillträda, utan en regering som faktiskt kan regera.

Det är också här Socialdemokraternas egen politiska väg blir intressant. Partiet måste förhandla både vänsterut och mot mitten. Vänsterpartiet kommer att vilja se tydliga sociala reformer och ett större fokus på ekonomisk jämlikhet och välfärd, medan Centerpartiet i flera ekonomiska frågor befinner sig betydligt längre från V. Miljöpartiet kommer samtidigt att vilja säkerställa ett tydligt genomslag för klimat- och miljöpolitiken. Magdalena Anderssons uppgift blir därför inte bara att räkna mandat utan att försöka formulera ett politiskt projekt som tillräckligt många kan acceptera.

Valresultatet visar samtidigt något av den svenska parlamentarismens märkliga logik. S, V, MP och C har tillsammans fler mandat än de fyra partierna på den andra sidan, men detta betyder inte automatiskt att de kan regera tillsammans. Mandat är matematik. Regeringsbildning är politik.

Det innebär också att ett stort ansvar nu ligger hos samtliga fyra partier. Varje parti har naturligtvis rätt att hålla fast vid sina politiska övertygelser och vallöften, men kompromisser är samtidigt en förutsättning för minoritetsparlamentarismen. Om alla röda linjer betraktas som absoluta kan 176 mandat visa sig vara politiskt mindre användbara än siffran antyder.

Kanske är därför Magdalena Anderssons viktigaste uppgift inte att få Centerpartiet och Vänsterpartiet att tycka lika. Det kommer de inte att göra. Uppgiften är snarare att hitta ett område där de kan acceptera att vara olika och ändå tolerera samma regering. Det skulle kunna byggas kring frågor där möjligheten till bredare kompromisser är större: välfärden, sjukvården, investeringar, ekonomisk trygghet, kriminalpolitiken och delar av klimatpolitiken. De frågor där motsättningarna är störst kan behöva hanteras genom separata överenskommelser eller lämnas åt riksdagen.

Magdalena Andersson har alltså en reell parlamentarisk möjlighet att bilda regering, men vägen dit är smal. Hon har mandatmatematiken på sin sida i den meningen att S, V, MP och C tillsammans har 176 mandat. Däremot har hon ännu inte ett sammanhållet regeringsunderlag. Skillnaden mellan dessa två saker är avgörande.

De kommande förhandlingarna blir därför ett test inte bara för Magdalena Andersson utan för hela det möjliga regeringsunderlaget. Vänsterpartiet måste avgöra vilket politiskt inflytande som krävs för att partiet ska kunna acceptera en regering. Centerpartiet måste avgöra hur dess motstånd mot V:s regeringsmedverkan ska förenas med ambitionen att möjliggöra Magdalena Andersson som statsminister. Miljöpartiet måste avgöra vilka krav som är nödvändiga för dess medverkan. Och Socialdemokraterna måste hålla samman allt detta.

Valet gav ett parlamentariskt resultat. Nu återstår den betydligt svårare uppgiften att göra politik av matematiken. Det är först när den ekvationen är löst som vi vet om Magdalena Andersson faktiskt kan återvända till Rosenbad.

Tankesmedjan MOI

Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering

Sveriges Mångfald