Artikelserie: Värdighetens pris Del 1 – När svaghet blir ett samhällsproblem

Det sägs ofta att ett samhälles styrka mäts i dess ekonomi, dess tillväxt eller dess konkurrenskraft. Men det finns ett långt äldre mått på civilisation. Ett mått som inte kan räknas i BNP eller börskurser. Hur behandlar vi den människa som inte längre kan bidra? Det är den frågan den här artikelserien handlar om.

Vi lever i en tid där människovärdet allt oftare kopplas samman med prestation. Vi förväntas vara effektiva, produktiva, friska, flexibla och ständigt utvecklas. Vi ska arbeta längre, prestera mer och bära större ansvar. Samtidigt har språket förändrats. Människor beskrivs som kostnader, belastningar och utanförskap snarare än som medmänniskor med rätt till ett värdigt liv.

När blev sjukdom ett moraliskt misslyckande?

När blev arbetslöshet ett tecken på bristande karaktär?

När blev åldrande ett problem som skulle döljas?

Och när började vi acceptera att människor reduceras till sin produktionsförmåga?

Historiskt har de mest humana samhällena inte varit de rikaste. De har varit de som förstått att varje människas värde är okränkbart, oberoende av vad hon producerar.

I dag ser vi en annan utveckling.

Den långtidssjuke måste gång på gång bevisa att sjukdomen finns.

Den funktionsnedsatta måste ständigt motivera sitt behov av stöd.

Den arbetslöse förväntas visa sin vilja snarare än få möjlighet.

Den äldre riskerar att betraktas som en kostnad i budgeten.

Samtidigt hyllas den som aldrig stannar upp, aldrig blir sjuk och alltid levererar.

Det är som om svaghet blivit något skamligt.

Men ingen människa förblir stark hela livet.

Vi föds beroende av andra.

Vi blir sjuka.

Vi drabbas av sorg.

Vi åldras.

Och förr eller senare kommer nästan alla människor att behöva någon annans omsorg.

Därför handlar omsorgen om de svaga aldrig bara om "dem". Den handlar om oss alla. Om vilket samhälle vi vill leva i den dag vi själva inte längre orkar bära oss.

Det kanske mest oroande är att förändringen sker gradvis. Vi vänjer oss vid ett hårdare språk. Vid effektiviseringar som alltid tycks drabba dem med minst makt. Vid besparingar som motiveras med ansvarstagande men vars konsekvenser mäts i mänsklig ensamhet, oro och otrygghet.

När detta blir normalt riskerar vi att förlora något större än välfärd.

Vi riskerar att förlora vår medmänsklighet.

Den här artikelserien är därför inte främst en kritik av enskilda regeringar eller partier. Den är en inbjudan till en större diskussion om människovärde.

Vilket samhälle vill vi lämna efter oss?

Ett där människans värde avgörs av hennes produktivitet?

Eller ett där värdigheten är ovillkorlig?

Det valet kommer inte bara att avgöras i nästa valrörelse.

Det avgörs varje gång vi väljer mellan effektivitet och medmänsklighet.

Mellan ekonomiska kalkyler och människovärde.

Mellan rädsla och solidaritet.

För ett samhälle som inte längre förmår skydda sina svagaste har i grunden också börjat förlora sig självt.

Av Tankesmedjan MOI  och Föreningen för Mångfald och Inkludering

Fotnot om seriens illustrationer

Varför segelbåtar? Genom våra båda artikelserier om utsatthet hos Tankesmedjan MOI, Sveriges Mångfald och Föreningen MOI, för Mångfald och Inkludering, använder vi segelbåten som en symbol för det svenska välfärds- och trygghetssystemet. En båt måste vara rätt konstruerad från grunden. Skrovet måste hålla tätt, konstruktionen måste tåla påfrestningar och besättningen måste kunna lita på att båten bär också när vinden tilltar och havet blir svårt. Det är inte i stiltje som en båts verkliga styrka prövas – det är i stormen.

Detsamma gäller ett samhälle. Våra välfärds- och trygghetssystem prövas inte främst när människor är friska, starka, självförsörjande och livet fungerar. De prövas när sjukdomen kommer, när arbetet försvinner, när funktionsförmågan sviktar, när fattigdomen slår till eller när en människa av andra skäl inte längre klarar sig på egen hand. Det är då samhällets konstruktion måste hålla.

Vi använder segelbåtar därför att vi menar att Sveriges välfärds- och trygghetsbåt i dag läcker in alltför mycket vatten. Sprickorna har blivit för många och människor riskerar att falla igenom de skydd som en gång byggdes för att bära dem. När det händer räcker det inte att säga åt den enskilde att ösa snabbare. Vi måste laga själva båten.

För i en storm avgörs vår gemensamma säkerhet inte av hur stark den starkaste ombord är. Den avgörs av om båten är byggd så att alla kan komma tryggt genom ovädret.